Min historia

Vi hade det fattigt hemma. Mamma och Pappa hade att försörja fyra barn. Pappa var snickare och hade jobb utan anställningstrygghet och skyddsnät. Mamma var hemmafru och sydde byxor åt olika företag. Inkomsterna var otrygga då lön utbetalades för varje jobb, någon fast vecko- eller månadslön förekom inte. När jobbet var slut på pappas bygge fick han gå arbetslös utan inkomst. Så länge mamma hade syjobb kunde det komma in lite kontanter.

Hur de fick ekonomin att gå ihop är en gåta. Några nöjen kunde det inte bli tal om. Endast det absolut nöd-vändigaste inhandlades. Vi hade alltid gris som slaktades till jul varje år. Potatis och grönsaker odlade vi själva och frukt blev det på våra äppleträd.

Under hela min barndom var det ont om pengar. Mamma sydde mina byxor och skjortor, Skor var dyra och användes sparsamt. Vi gick ofta barfota på sommaren. Vi hade djur som katt, kaniner och höns. Bär och svamp plockade vi alltid i skogen, potatis, hallon och vinbär odlade vi hemma.

Mina syskon Stig, Inger och Sven-Olof började att jobba tidigt vilket bidrog till försörjningen. Deras
löner fick delvis gå till familjen. Vi fick alltid betala för maten hemma, från första lönen.

1943 byggde pappa om huset som vi bodde i till en modernare villa med värme från egen panna, rinnande varmt och kallt vatten, elspis och kylskåp. Pengar som pappa hade sparat från tiden som militär under kriget och ett banklån finansierade detta. Han byggde huset själv men Stig hjälpte till mycket, han var då 17 år. Inger hade börjat jobba vid 18 års ålder och bidrog till försörjningen. Sven-Olof var 9 år och själv var jag 6 år när detta hände.

Skolan gick bra för mej och efter 6:e klass började jag Praktiska Realskolan vilka var detsamma som gymnasiet är i dag.

Både mamma och pappa engagerade sig politiskt och fackligt för att förbättra villkoren för arbetarna. Mamma var socialarbetare på fritiden viket innebar att hon var den som beviljade social hjälp till behövande. Pappa hade inga fria arbetskläder, han hade egna verktyg som jag vick hjälpa till att slipa. Yxa, såg, stämjärn, kniv mm som han var skyldig att ha till sitt arbete. Det fanns ingen A-kassa, ingen sjukförsäkring, inget studiebidrag, inget bostadsbidrag, ingen skolmat, vi fick ha smörgåsar i ryggsäcken till skolan. Det fanns inga fria resor, skolböcker, pennor mm. Barnbidraget kom 1949. Vi hade två km till skolan och fick gå dit, sommar som vinter.

Efter kriget 1945 började det bli bättre i Sverige. Industrin kom igång och byggena blev fler. Det betydde jobb och lättare att få ekonomin att gå ihop. Barnbidraget kom 1948 och betalades till alla barn under 16 år. Detta betydde mycket för barnfamiljerna.

Jag var ofta sjuk när jag var liten. Misstänkt difteri och ledgångsreumatism vid 7 år vilket innebar långa vistelser på lasarett. Vid 14 års ålder innebar samma sjukdom att jag fick sluta realskolan efter 2:a klass då jag blev för långt efter i skolan. Jag låg flera veckor på lasarettet och orkade inte ta ifatt det mina klasskamrater lärt sig. I stället fick jag börja jobba och bidra till försörjningen hemma.

Mitt första jobb var springpojk (cykelbud) på ett charkuteri, detta jobb hade jag ett par månader för att sedan börja på Borås Tidning 1951 med likande jobb. Efter ett halvår kom jag in som handsättarlärling på BT och började utbilda mej till typograf. Yrket innebar att vi jobbade med blytyper som sattes ihop till ord och text som senare kunde tryckas på papper. Yrket som typograf, numera grafiker var högt ansett och jag trivdes bra på Borås Tidning. Stig utbildade sig till el-ingenjör på kurser som han fick skicka efter och Inger började på syfabrik. Sven-Olof fick börja lära sig till elektriker, ett jobb han hade hela livet.

Eftersom vi barn fick betala för maten varje vecka så fick familjen sammantaget bättre ekonomi. Pappa kunde köpa sin första bil 1955 och jag fick min första cykel när jag fyllde 12 år 1949. Vi barn fick köra bilen men pappa tog körkort vid 61 års ålder.

Vår sammanhållning inom familjen var stark och vi firade alltid våra födelsedagar, Mors- och Fars dag tillsammans. Något jag saknar i dag. Familjen har alltid varit viktig för mej.

Efter 11 år som grafiker på BT och Tryckericentralen slutade jag och fick möjlighet att börja på Folksam, först på kundtjänst sedan som säljare med eget distrikt i Borås, senare Trollhättan och Karlstad. Det var mycket resor och bortavaro men ett roligt jobb.
Under hela mitt liv har jag varit intresserad av sjölivet.. Först som sjöscout i Sjömarken senare med egna båtar som finansierades delvis med som lån. Jag är väldigt stolt över den båt som Torbjörn och jag byggde, en Albin Nova på nästan 10 meter. Allt gjorde vi själva, vi var i Visby och köpte skrov och alla delar.

Dåligt samvete

Att ständigt slitas mellan arbete och familj är svårt och tar mycket kraft. Mitt arbete på Folksam innebar att jag hade fria arbetstider men måste prestera ett resultat och ständigt vara tillgänglig. Det innebar bra lön men svårt att få tiden att gå ihop då jag ville så mycket mer. Jag har genomgått flera utbildningar; Diplomerad försäkringsutbildning, Skogskunskap, Kustskepparexamen, Diplomutbildning i civilrätt.

Jag har ett ständigt dåligt samvete för att jag inte ägnat tillräcklig tid och engagemang för mina barn. Att jag borde ha engagerat mej mer i deras hobbys, eller suttit mer med dom när dom var små. Att Torbjörn och Patrik inte tyckte det var så roligt att jag gifte om mej och skaffade nya barn kan man förstå. Att få småsyskon när dom själva behövde mej var inte roligt för dom men alternativet var ett liv i påtvingad ensamhet. Både Torbjörn och Patrik samt Henrik och Helena har gett mej mycket glädje och jag är glad att alla mina barn har lyckats så bra.

Jag hade hoppats att dom umgåtts mer alla fyra men det har inte blivit så vilket är tråkigt. Jag hade hoppats att dom ville överta skogen efter mej och få ett gemensamt objekt att samlas kring men det blev tyvärr inte så vilket blev en besvikelse. Mitt mål har alltid varit en hel och sammanhållen familj, liknande den som jag själv växte upp med.

Barn är alltid barn, oavsett hur gamla dom är. Den som gör något illa mot något av mina barn gör det också mot mej.

Den frivilliga ensamheten är ofta motiverad och kan vara bra men den ofrivilliga ensamheten är påfrestande och skadlig. Jag har blivit ofrivilligt lämnad ensam två gånger. Detta har satt sina spår för livet och jag är fortfarande känslig för att bli lämnad utanför i olika sammanhang. Att bli ratad och lämnad ensam innebär att man söker någon för att bli bekräftad. Har man som jag familjen som norm och ideal innebär det att bli ratad ett stort trauma. Man gör ett val, att ta tag i sitt liv och försöka göra något vettigt utav det eller att sätta sej ned och deppa. Jag valde det första alternativet båda gångerna. Jag har flera gånger sökt få till förhållanden för att slippa ett liv i ensamhet men det är svårt att få allt att stämma när man är äldre. Någon bodde för långt bort, någon dog, någon hade svårt för tvåsamhet.

Tråkigt är också när barnen inte har samma värderingar som jag. Man blir också påmind om ensamheten när inte barnen kommer och hälsar på eller ringer. Det kan kännas särskilt svårt vid jul, födelsedagar eller Fars dag.

Ensamhet innebär också en otrygghet, man är ständigt rädd för att något skall hända. En olycka ex.vis. Vem skall då hjälpa mej, kommer jag att bli liggande här på golvet i flera dagar? Blir nästa sjukdom den sista? Kommer någon att hälsa på mej på äldreboendet?

Att ha blivit sviken av båda mina fruar har jag fortfarande svårt att komma över. Jag blev sjukskriven för psykiska besvär båda gångerna. Den första hade ett hemligt förhållande under tre år med en annan man och lämnade familjen till ingen nytta visade det sig. Av det förhållandet blev det inget utav. Den andra längtade hem till Dalarna men hon hamnade i Sjömarken till slut ändå. Meningslöst kan man tycka. De som fått betala för dessa misslyckande är barnen men så långt tänker väl inte den som lämnar familjen. Det har påverkat oss alla genom hela livet.

Vårdnadstvister har skadat mej mentalt. Den första frun och jag löste de med gemensam advokat i Trollhättan. Min andra fru hade svårt för att fatta beslut varför förhandlingarna i Tingsrätt och Hovrätt pågick i nästan 4 år. Ett trauma fortfarande att tänka tillbaka på detta.

Det var svårt att få ekonomin att gå ihop efter nybygget i Sjömarken 1981 men jag bestämde mej för att ge barnen ett tryggt hem tills de fyllt 18. Torbjörn och Patrik hade då egna boenden. Jag kände att så länge Henrik och Helena bodde hemma skulle dom ha en fast plats att komma hem till. Efter att dom slutat på resp. högskola och skaffat eget boende flyttade jag till ett radhus inne i Borås. Kostnaden för att bo kvar i Sjömarken blev för stor. Halva lönen gick åt till boendet.

Genom att lägga upp en budget och sedan leva efter den har gett oss en trygghet men inget överflöd. Jag har aldrig haft en enda betalningsanmärkning. Aldrig tagit emot ett enda bidrag eller gjort något olagligt. Köpte tomten 1980 av mina föräldrar och byggde huset delvis själv. Lovade då mina föräldrar att stötta dom tills det var dags att flytta in till äldreboende vilket jag också gjorde.

Folkhemmet

Visionen är att vi kan komma tillbaka till det trygga folkhemmet. Alla människor i Sverige måste kunna känna trygghet från samhällets sida vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Det skall allltid finnas möjlighet till utbildning. Till denna välfärd måste alla betala efter förmåga. Folkhemmet innebär också att man fattar alla beslut i demokratisk ordning. Vår demokrati är viktig, de flesta länder saknar den djupa demokrati vi har i Sverige

Det måste bli ett slut på girigheten som gynnar en liten klick och missgynnar den stora massan. En rättvis fördelning är det inte när VD i ett börsnoterat bolag kan tjäna 60 gånger en arbetarlön. I dag har vi fler än 500 miljardärer!

Jag har skrivit denna berättelse för att alla skall förstå min bakgrund och ideologi. Inom socialdemokratin har jag jobbat, funnit likasinnade och känt mej hemma. De borgerliga partierna har under hela tiden reformerna genomfördes varit emot alla förändringar som gynnat löntagarna. Jag är och kommer alltid att vara en arbetare med båda fötterna på jorden.

Framtiden

Vi står inför stora förändringar. Att inte världens ledare förstår miljöfrågorna förvånar mej. Vi går alla mot en katastrof om ingenting görs. Ett antal "gaphalsar" styr världen och tanker bara på makt. Upprustningen världen över kostar enorma pengar, pengar som kunde ha lagts på att värna miljön i hav och på land. De viktigaste ländernas ledare vägrar att inse hur allvarligt läget är och vi måste tyvärr finna oss i deras politik.